Ett fullsatt filmquiz på Uppsala Ölhall är ett utmärkt sätt att tillbringa en torsdagkväll. Jag tycker det blev en bra blandning på filmer både stil- och årtalsmässigt, Här är några av mina reflektioner och lite anekdoter kring vissa filmer.

Chinatown är inte bara ett mästerverk i film noir-genren, det blev också Roman Polanskis sista amerikanska film innan hans exil. Den dystra slutscenen – ”Forget it, Jake. It’s Chinatown.” – var inte i manus från början, utan tillkom på Polanskis initiativ, som ville ge filmen ett mer nedslående, klassiskt noir-slut. Jack Nicholson bar det berömda näsbandaget i över en timme – något ovanligt för en filmstjärna – men han tyckte det stärkte realismen.

Steven Soderberghs Ocean’s Eleven är en remake av en 60-talsfilm med Rat Pack-gänget, men den nya versionen tog allt ett steg längre i stil, tempo och humor. Inspelningen fick ibland pausas för att George Clooney, Brad Pitt och Matt Damon brast ut i skratt under tagningar. Julia Roberts fick sitt manus tillsammans med ett 20-dollarsedelskuvert – ett skämt från Clooney som referens till hennes då rekordhöga gage per film.

Thelma & Louise var kontroversiell vid premiären – vissa hyllade den som feministisk milstolpe, andra kallade den manshatande. Brad Pitt fick sitt genombrott här efter att flera andra unga skådespelare tackat nej. Regissören Ridley Scott, mest känd för sci-fi och epik, såg något i manuset som fick honom att gå helt utanför sin komfortzon – och det lönade sig: filmen blev en succé.

Lisa Aschans regidebut Apflickorna vann Dragon Award för bästa nordiska film i Göteborg och hyllades för sin kyliga estetik och psykologiska intensitet. Filmen har mycket få repliker, vilket förstärker den kroppsliga och visuella kommunikationen. Rollistan var till stor del okänd vid premiären – ett medvetet val för att undvika publikens förväntningar på skådespelarna snarare än berättelsen.

Trots att The NeverEnding Story (Den oändliga historien) är på engelska är det faktiskt en tysk produktion, som vid premiären var den den dyraste film som någonsin producerats utanför USA och Sovjet. Författaren Michael Ende hatade filmens tolkning så mycket att han försökte få sitt namn borttaget från projektet. Falkor, den flygande lyckodraken, styrdes av hela 25 personer under inspelningen.

Darren Aronofsky valde i Requiem for a Dream att visualisera drogberoende med ett slags filmiskt maniskt montage – där varje rus accentueras med ljud, klipp och extrema närbilder. Den numera ikoniska musiken av Clint Mansell och Kronos Quartet används i otaliga trailers (bland annat The Two Towers). Ellen Burstyn, som spelar modern, fick en Oscarsnominering – men förlorade mot Julia Roberts i Erin Brockovich, vilket många kritiker än idag protesterar mot.

Många har trott att Watership Down (Den långa flykten) är en barnfilm för att det är tecknat. Sedan dess har dock mycket skett när det gäller synen på tecknad eller animerad film, och idag skulle förmodligen inte lika många tänka barnfilm i första hand. Med taanke på Och vill ni höra hur originalversionen av låten ”Bright Eyes” lät, innan de lade på orkestreringen till filmen, så finns den på europeiska versioner av Art Garfunkels album ”Fate for Breakfast”. Nu i tider där folk strömmar mest får vi hålla tillgodo av den versionter som återfinns på Garfunkels ”Scissor’s Cut”.

The Adventures of Baron Munchausen är en legendariskt kaotisk produktion: budgeten exploderade, kulisser blåste bort, och filmen höll på att aldrig bli klar. Robin Williams spelar Månkungen, men valde att krediteras som Ray D. Tutto (en lätt omskrivning av italienska för ”kung över allt”) efter bråk med studion. Trots motgångarna blev filmen en visuell fantasifest och belönades med flera tekniska oscarsnomineringar.

David Fincher stred hårt för att i Fight Club behålla filmens våldsamma, satiriska och obekväma ton – 20th Century Fox var nära att skrota projektet. Edward Norton och Brad Pitt tränade boxning och tvåltillverkning inför sina roller, och Helena Bonham Carter insisterade på att hennes makeup skulle appliceras med vänster hand – för att det skulle se ut som om Marla gjort det själv. Det ryktas också att Courtney Love (sångerska i gruppen Hole, och änka efter Kurt Cobain) skulle ha haft rollen som Marla, men det går inte riktigt att hitta några övertygande bevis för detta. Filmen blev ingen större framgång på bio, men fick senare sannerligen klassikerstatus. Fun fact: Edward Nortons karaktär kallas bara ”Berättaren” (The Narrator) även i eftertexterna. I Chuck Palahniuks roman ”Fight Club” har han inte heller något namn, men fans har ibland kallat honom Jack, eftersom han refererar till kroppsliga texter som: “I am Jack’s smirking revenge”, “I am Jack’s medulla oblongata” osv. Men Jack är alltså inte hans namn – det är ett återkommande stilgrepp från de medicinska artiklar han läser.

Den arabiska upprorsflaggan.

Flaggorna som de rider iväg med på i öknen i Lawrence of Arabia bär tre av de fyra färgerna i den panarabiska färgpaletten – vitt, svart och grönt, och bara rött saknades. Så det fanns mycket mer symbolik i scenen än vad en västerlänning först skulle kunna tro. Filmen är en av de mest storslagna produktionerna i filmhistorien, där vissa ökenscener tog veckor att filma för bara några minuter färdig film. Peter O’Toole skadade sig upprepade gånger under inspelningen men insisterade på att fortsätta. Kameramannen Freddie Young vann en Oscar för sitt arbete, och filmen blev ett skolexempel på hur 70 mm-film kan utnyttjas till max för att visa storslagen natur och mänsklig litenhet. Filmen bygger på självbiografiska texter av T.E. Lawrence själv – framför allt boken “Seven Pillars of Wisdom” (1926), där han skildrar sina upplevelser i Mellanöstern under första världskriget.

Nästa filmquiz blir 24 april. Som vanligt kan det vara idé att boka bord på uppsala@olhall.se för att garanterat få plats. Ses!