Igår lämnade Sören G. Andersson jordelivet, och gick till The Great Gig in the Sky. Det finns mycket att säga om Sören, och jag vill inte försöka påskina att jag kände honom bäst. Eller ens jättebra.

Jag såg Sören första gången 18 mars 1980, då hans band Rävjunk var ett av förbanden till Ebba Grön på V-Dala nation. Jag lärde känna honom några år senare när han och Peter Sandberg förestod Skivboden (min ingång till livslångt missbruk av begagnad vinyl). Jag löste medlemskap i Musikforum till tonerna av Slade med Sören som resident DJ på Barowiaks onsdagsdisco. I en intervju något år senare sa Sören att han ville köra ett särskilt ”kack-disco”, dvs sånt som normalt inte anses så bra. Själv hade ju Sören ett antal ”guilty pleasures”, såsom Kim Wilde och Lili & Susie, så hade hans kack-disco blivit av, skulle det ha varit en njutning att vara där.

Sören var sångare, nej frontfigur!, för flera lokalt kända Uppsalaband. Och det band folk kommer att komma ihåg bäst är onekligen Rävjunk, som enligt Sörens historieskrivning bildades redan 1970 under namnet Libbet Sväller – ett gruppnamn som gjort för de stora scenerna. Men det jag kommer att minnas främst är hans förmåga att berätta historier. Det var svårt att inte lämna ett samtal med Sören med ett leende på läpparna. Och även om musiken var det han kunde bäst, så kunde han orera om precis allt med samma glöd.

För inte alltför länge sen lät Sören läkarundersöka sig, för han hade gått ned mycket i vikt, och var orolig för cancer. Det visade sig att han helt enkelt gått sig i form, och ingen cancer fanns. Bästa nyheten för en man som närmade sig 70-strecket! Men igår tackade ändå hans kropp för sig utan förvarning, och vi andra får leva vidare utan Uppsalas största rockstjärna. Vila i frid, Sören. Jag är en av många som kommer att sakna dig.